Maginfluensa, började i måndags natt då vi vaknade i en säng full av ...

Så var det lite småhängigt några dagar till och sen var det M tur, några timmar senare låg jag och stirrade ner i kaklet...

Men vilken återhämtning det är, känner mig inte alls bra, inte så att jag mår illa men fy sjutton vilken värk jag har i kroppen! Och huvudet, isch!

Annars så är läget ganska lugnt, jag tror våren kommer att handla om mod, mod att våga göra svåra saker för att det ändå är det bästa i slutändan, mod att orka igneom det jobbiga, och inte ångra sådant som inte spelar någon roll läng

Min hemska uppgift är klar nu, och det har nog vissa förtjänster! Det är bara att hålla tummarna :-)

Imorgon ska jag njuta av ett relativt avslappnat schema, åka in till stan och lämna blod, kanske träffa en fikakompis, vidare hem för att läsa på lite inlämningen nästa måndag.

Egentligen borde jag träna men de vill helst inte att man gör det om man har lämnat blod så jag får se hur jag känner mig.

Tråkinlägg.

Isch jag kommer inte igång, jag får paniiiiiiiiiiik!

Varför är det så svårt att bara börja skriva, det behöver inte vara

perfekt, så varför är det så så svårt?

Nä dags att börja :-)

Tllibaka till bloggen igen, jag har saknat att blogga men det är bara att inse att det är svårt att hinna med allt, jag arbetar i bästa fall halvtid vissa veckor och så skolan med pendlandet på det.

Sen ska jag ju som vanligt komma i form också, så turer till gymet tar i alla fall några timmar i veckan- i bästa fall ;-)

Snön faller och den verkar aldrig vilja försvinna...men lite härligt är det för oss på västkusten att överhuvudtaget ha snö!! Här är det annars bara slask vintertid.

Igår gjorde jag något otroligt jobbigt, jag ringde till en mycket god vän som det tyvärr inte funkar med längre. Beslutet har växt fram långsamt och jag har tvekat många gånger på om jag det var rätt beslut, en smula dramatiskt kanske det också låter...varför inte bara låta vänskapen rinna ut i sanden...?

Men jag ville vara ärligt, ingen ska känna sig som en  kass vän, vill inte öda tid på att gå och tänka på om jag har gjort något fel, sagt något eller vad som helst.

Vänner ska man ju må bra av!

Jag tycker om man är vuxen nog att inleda ett vänkapsförhållande med någon så får man också våga berätta når det inte är bra också, och avsluta på ett bra sätt.

Jag vet att jag gjorde fel i början där, men jag skyller på en känsla som jag hade i hela kroppen som jag verkligen trodde var sann. Det ber jag om förlåtelse för, det kan inte ha känts roligt, men tro mig när jag säger att jag verkligen trodde att du hade gått vidare, utan mig.

Till 100 procent, och det gjorde så jäkla ont, det låg och gnagde i mig, jag var tillbaka i känslan jag lovat mig själv att aldrig känna mig, näst bäst...

Som den som duger när ingen annan kan.

Nåväl i all dramatik vill jag ändå passa på och hälsa gamla läsare tillbaka och eventuellt nya välkomna in i känslokaoset!

Här kommer några bilder från semesterm! Vi hade det mestadels väldigt skönt och det är inte tu tal om att det var väldigt vackert!

De här bilderna ska jag njuta av hela sommaren :-)

Usch, vi har nog alla lite ont i magen idag, storasysters inskolning på skolan/fritids går inte jättebra.

En lärare fick komma och ta hand om henne för hon ville inte vara där själv men eftersom det är skola och jobb på måndag så måste hon ju, så vi lämnade över henne, jag peppade och M kostade på sig att vara den ömma fadern*s*

Så lämnade vi av lillasyster, hon älskar sitt nya dagis, bytte en blöja, gick en tur och fick nya papper och så på väg hem spanade vi efter K på skolgården men jag kunde inte hitta henne.

Spanade och kikade, M gick efter fröken för att se om han hade sett henne, just då ser jag henne i ögonvrån, en liten ömklig K som sitter och gråter bakom en buske. Hjärtskärande.

Jag fattar att det är många barn att hålla reda på men jag blir så jäkla arg och ledsen ändå, särskilt som jag ser en stor grupp lärare stå och hänga i en stor grupp på skolgården, däribland dem vår inskolningsfröken, han var med när vi lämnade över henne, hon var ju ledsen redan då, vad sjutton tror han?

Små dagisbarn på en jätteskolgård och inga kompisar som hon känner ännu, hon en annan tjej är de enda tjejerna från sitt dagis, de flesta andra känner redan varandra, klart det blir ensamt.

Lilla gullunge, hoppas det vänder snabbt!

Vi hade en lyckad minisemster i helgen, vi var på besök i mina gamla hemtrakter och passade då på att ta en tur till Sommarland.

Det fanns massor att göra och ungarna stortrivdes, jag trodde aldrig vi skulle komma därifrån, men efter sju timmar av galet badande, lekande och karusellande satte jag mig på tvären.

Så vi åkte hem och grillade hos min syster och alla hennes hundar, barnen blev störtkära i hennes två rottweilar, kastade bollar och domderade!

Snart bär det av till Danmark, jag måste bara ta mig igenom en jobbvecka till!

Känner mig bara trött och ledsen, en grej som skulle bli så kul, och som jag verkligen har sett framemot är nu bara pestig.

Det är väl bara att bita ihop och fejka glada leende.